Strandad.

Jag är verkligen ett vrak. Det är för mycket nu. Jag borde, likt Mattis vara skitglad. Det är en normal reaktion att vara skitglad. Det är jag stundvis, missförstå mig inte. Men emellanåt är det så mycket att ta in att jag bara känner förtvivlan. Jag ska få precis allt jag har velat ha de senaste åren. Saker börjar bli bra och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till någonting. Vaknar med klump i halsen och bultande hjärta som gör ont i bröstkorgen varje morgon. Jag behöver att tiden skyndar lite.

Utöver att jag har missuppfattat det där med vad som är korrekt att känna i vilka situationer så har jag klantat till en viktig relation i mitt liv också. Han vet förmodligen inte ens om hur mycket han betyder eftersom jag brukar vara otroligt sparsam på dom orden. Jag tänker inte ens försöka korrigera det nu eftersom att jag med största sannolikhet kommer klanta till det igen, baserat på hur jag mår.

Jag vill bara kunna njuta av alla förändringar som sker i mitt liv nu. Varför kan jag inte det?