MISS FATTY

Lite som en kastrull i bakhuvudet

Det slog mig nyss att jag är gravid. Alltså, gravid med ett liv. Jag har vetat det ett bra tag nu och har väl tänkt på det alldeles för mycket ur ett biologiskt perspektiv. Något naturligt som händer i kroppen, som händer de flesta och mer än så är det inte.

Kort efter slog det mig att jag är ensam. Inte ensam utan pappa till barnet eller stöttande vänner och familj, utan ensam i det här. Jag känner ingen som går igenom samma sak som mig nu, och vem fan ska jag spendera hela min mammaledighet med? Vem ska jag shoppa babykläder med och prata bebisutveckling dagarna i ända? Vems barn ska mitt barn tävla med?

På MVC så glor alla i väntrummet. Tokstirrar. De som sitter där är typ 30-40 plus, ser ganska gråa och tråkiga ut och har förmodligen gjort det här 45 gånger tidigare. Kan de inte vara schyssta nog att inte glo när jag redan känner mig helt bortkommen där? Och jag är inte 16, inte 17, inte 18 och ingenting under 20. 21 när jag får mitt barn. Vilket är alldeles utmärkt.

För att bara klargöra hur jag känner för det här om man puttar undan det faktum att jag är helt förtvivlad emellanåt så är jag lycklig. Jag och Mattis är skitlyckliga, och alla runt omkring oss. Ingen är något annat än lycklig eller glada för våran skull, och det är en så behaglig känsla.

Det känns lite som att jag har gått på provtid tills nu. Att mitt liv kommer att börja på riktigt. Att jag hellre är hemma med familjen än med vänner, det är väl ingen nyhet. Och att jag ska få bilda min egen, känns ofattbart.

Vi vill det här och vi väntar och längtar. Men stundvis så känner jag att jag behöver någon som vet och förstår.

Konsten att leva

är inte bara för mig att existera. Att äta, sova, skita och allt annat vi behöver för att ÖVERleva. Leva för mig är när man känner sig levande för att man ägnar sig åt sånt som får en att må bra. Sånt som gör livet värt att leva och sånt som får en att vilja gå upp på morgonen. Livskvalité.

Mina mornar då jag känner att jag vill gå upp för att jag har något att se fram emot är färre än de jag känner att jag kan sova bort hela dagen, igen. Jag vet inte om jag är en jävligt kräsen människa eller om det är alla andra som är grymt lättroade. Jag känner väldigt sällan för att gå ut att träffa människor eftersom jag känner att det är så fruktansvärt få som tillför mig något. Jag är trött på människor som bara snackar på om sitt och som har problem som för mig aldrig hade kunnat vara problem. SÅ jävla inne i sitt egna. Jag sitter inte och bitchar om att alla är idioter, för jag har några som jag ser upp till och verkligen älskar att spendera tid med. Som ger mig mentalt utbyte och tillför mig något som jag inte sett eller hört 97294204 gånger innan.

Det slog mig att om jag fortsätter vara kräsen och har så jävla högt krav på allt så kommer mina mornar fortsätta vara stört omotiverande. Fast och andra sidan har jag försökt att vara tillfreds med att de flesta människor är bölder i röven och jävligt självupptagna och det gör mer ont att sitta och lyssna på deras irrelevanta jävla tjat än att sitta här hemma i mitt vakuum och ta mig ut när det verkligen är något jag vill göra.

Nu känner jag mig nästan lika självupptagen och vidrig som dom. Livet är inte lätt när det är svårt.