Bounding

Var på rutinbesök på mvc, och just idag mätte vi magen, lyssnade hjärtljud och sånt som gör att det känns ännu mer på riktigt. Har sagt till den barnmorskan jag hade förut, och den nya jag har nu att dom får väga mig men absolut inte tala om vad jag väger, haha! Kunde inte riktigt hålla mig, så frågade i alla fall vad jag hade gått upp, vilket bara var 7 kg. Förmodligen mindre eftersom jag har svullat tårta och bullar efter kalaset i helgen, så det kanske t.o.m bara landar på 5. Det trodde jag fan inte.

Jag var och köpte säng, madrass och allt tillhörande till henne i Söndags och jävlar vad det springer iväg, men nu har vi det i alla fall. Den ska min kära man få skruva ihop när vi har städar upp i bebisrummet som för tillfället är mer av ett förråd.

I vilket fall som helst så såg allt bra ut och min kära dotter växer som hon ska so far. Jag upplever själv att jag är väldigt liten för att vara i vecka 25+1, men slänger ändå upp magbilder.

Det känns så bra med allt just nu. Jag var ju ganska nere för några dagar sen eftersom min mor och jag har gått skilda vägar, men det känns inte alls nu. Hon hade gått och snokat hos min far om vad jag gjorde när hon inte har kontakt med mig själv och då lackade jag ur och sa att hon ska ge fan i det. Då ville hon ha en förklaring till varför jag har sagt upp bekantskapen med henne, eftersom hon uppenbarligen inte kan haja det själv. Så hon fick sin förklaring vilket i min mening var väldigt känsloladdad och hade fått vilken mamma som helst att vilja ändra på saker och ting, men hon slängde tillbaka ett sms där det stod något i stil med "Jaha, det är synd att du känner så men jag önskar dig och Mattis lycka till.". Så, bara sådär, helt utan en fight så släppte hon taget om mig och allt detta för att slippa vägra inse att hon har problem.

Men det är bra ändå, för jag har så otroligt fina människor i mitt liv.

Vecka 24+5

Sover så jävla kasst och känner mig utmattad för ingenting. Gör s.k "fettostön" vid varje rörelse, haha. Och då är jag inte ens så stor. Drömmer helt störda drömmar, svettas och är uppe och pissar typ 10 gånger varje natt. Mitt liv har stannat upp så himla mycket sen jag blev gravid och jag längtar så jääääävla mycket. Känns som en evighet tills hon kommer. :/

Längtan

Jag känner sån otrolig längtan efter min dotter. Jag har förstått att jag inte har en aning om vad jag kommer att känna när hon är hos mig, men jag vet att det kommer vara något helt nytt. Jag har ju varit lite förtvivlad över att jag inte riktigt har haft några känslor för barnet i min mage, eftersom att jag helt enkelt inte kan förstå att det är ett barn där, men jag har förstått att det är vääääldigt vanligt och inte har något med att göra hur man kommer att känna för sitt barn när man väl har det utanför kroppen, så att säga.

Jag vill att hon ska komma nu! Och tänk om hon visste vilken underbar pappa hon har. Min älskade familj <3!

Idag är en jävligt kass dag och känslan i mitt bröst är mindre behaglig. Igår valde jag att ta avstånd från en person, på vad jag sa var på obestämd tid, men som jag vet är för alltid. Personen är min mamma och har stått för alldeles för mycket smärta genom åren. Så länge jag kan minnas, faktiskt. Jag har skjutit upp på hela avskedet i några år eftersom jag helt enkelt har hoppats på en förändring från hennes sida. Det känns så jävla viktigt för mig att min dotter inte har såna människor i sitt liv, och därför var beslutet inte speciellt svårt.

Och jag vet att det här kommer göra mig mer hel så småningom. Det kommer bara att ta tid.

Barnlösa

Vissa människor borde vara barnlösa. Gå igenom ett standardtest där man mäter dugligheten och få livmodern/bollarna bortslafsade för att aldrig någonsin skaffa barn om man inte klarar testet. Jag vet alldeles för många som aldrig någonsin borde ha skaffat barn av den anledningen att dom förstör mer än vad dom gör bra. Känns det rättvist att en människa som är totalt oduglig som förälder ska forma en annan människa? Nej, det tycker inte jag.

Föräldrar som hellre är ute med sina kompisar varje helg än att träffa sina barn. Föräldrar som skaffar nya pojk/flickvänner hela tiden och som blandar in sina barn i det. Föräldrar som hellre sitter och kedjeröker under fläkten och pratar i telefon eller ligger och kollar på talkshows medans barnet mer eller mindre får ta hand om sig själv. Jag drar inte gränsen vid extrema exempel a la Pojken som kallades det, utan bara när det finns en frånvaro som gör att barnet inte får det den behöver av sina föräldrar.

Och det gör ont i mig när barn kommer och säger att dom förstår varför Mamma inte vill vara hemma med dom på helgen, för det är ju faktiskt tråkigt och hon blir ju så fruktansvärt rastlös. ONT gör det. Tycker man att det är tråkigt att skaffa barn kan man ju lämna barnskaffandet åt dom som värdesätter att vara med dom man älskar.

Anger managment pt.2

Fortsättning på tidgare inlägg om mitt egenutformade anger managment-program.

Saker som gör mig lycklig, och alldeles varm:

1. Att Mattis inte bara är min sambo, pojkvän och fadern till mitt barn utan också min bästa vän. Att även när den där förälskelsen man lever på i början av ett förhållande bleknar av, så blir det aldrig tråkigt eller grått för vi har så jävla roligt tillsammans. Det går inte en dag utan att någon utav oss brister i skratt.

2. Att mina älskade vänner har lärt sig att ta distans till mina graviditetshormoner och verkar inte lägga någon större vikt på att jag är en renodlad bitch emellanåt.

3. Att det finns ett mysigt motionsspår här, som är jättevackert på sommaren.

4. Att jag förhoppningsvis får min hund snart.

5. Att jag kände vad jag tror är en spark igår (?). Och natten till igår så drömde jag att jag fick en dotter, och jag älskade henne så totalt. Direkt när jag såg henne. Det var en helt sjuk känsla. Så undra om jag får ett litet flickebarn?

Att behöva stå till försvars för sina känslor

Idag fick jag ett mail. Ett mail där jag tydligen har varit elak och sårat folk i ett inlägg jag har skrivit. Ett mail där jag har blivit ombedd att hålla mina tankar och känslor för mig själv. Och det får mig att tänka.

Om jag någonsin har gett intryck av att vara en person som lever i det tysta, så smärtar det mig. Om jag någonsin har gett intryck av att inte säga vad jag tycker och tänker, så känns det precis lika förjävligt.

Jag tänker och tycker precis vad jag vill. Jag tänker aldrig någonsin stå till försvars för vad jag känner. Och jag tänker framförallt inte vara tyst. Faktum är att jag blev påmind om hur rätt jag har till att uttrycka mig, i min egen blogg, som inte är påtvingad någon. Det är ingen veckotidning som dimper ner i brevlådan.

Och jag skiter fullständigt i vem som blir stött, för det här är faktiskt min blogg med mina tankar ur mitt perspektiv.

Anger managment - Dagens crap.

Eftersom att jag är förbannad mest hela tiden över sjuttiotusenfemtiotvå grejer så tänkte jag köra ett egetutformat Anger managment-program. Och för att jag inte bara ska sitta och spotta ner massa jobbiga grejer så tänkte jag skriva saker jag faktiskt tycker är bra och roligt i det här livet. Den listan kommer att ta betydligt längre tid.

Saker som jag är skitförbannad över right this moment:

1. Att grannen rastar sin hund utanför porten. Precis utanför. Och att någon annan i porten river ner lappen när någon påpekar väldigt försiktigt och ganska snällt att det inte är så kul att kliva ut i det där. Eller ens se det ö.h.t.

2. Att samhället inte riktigt har vågat att trycka ner fetma i samma kategori som missbruk. Att det finns öar dit du kan åka, om du är sjukligt fet för att vara fet med andra människor. Vi fixar inte öar och all you can eat buffés för heroinister. Varför? För att det inte är ett friskt beteende, och skadar dig. Jag säger inte att det är fel på personen, eller utseendet hos en fet person. Utan beteendet är sjukligt Väldigt sjukligt.

3. Att de flesta myndigheter inte har personal som är kompetent nog att svara på fler än en fråga per mail. Trycker du ner fem frågor i ett och samma mail får du med största sannolikhet bara svar på en fråga.

4. Att Mattis inte har tagit tag i att det ligger kablar över hela jävla lägenheten och åt upp det sista brödet i morse.

5. Att människor som är jävligt labila eller av någon annan anledning inte kan ta hand om någon annan än sig själv skaffar djur.

Min enda fiende.

De flesta som känner mig, eller är småbekant med mig tvivlar nog inte en sekund på att jag har fiender upp över öronen. Människor jag bara avskyr eller som avskyr mig, av olika anledningar. Turns out; Jag är ganska jävla snäll. För jag har bara en fiende. Jag hatar bara en människa.

Det låter nästan lite töntigt och nästan klyschigt när jag säger att den här personen är min pappas ex. Min pappas enda ex, förutom min mor, som jag vet om det vill säga.

Jag kommer ihåg henne långt innan dom var tillsammans. Hon var mamma till den jobbigaste ungen på hela dagis. Men hon verkade så snäll. Nästan sådär överdrivet snäll och hälsade alltid. Jag vet inte om det var den tyska brytningen eller att jag helt enkelt inte hade listat ut hur man ser rakt igenom människor at the time, men jag hade aldrig kunnat gissa vilken typ av människa hon var då.

Eftersom att jag bara var fem år, eller så, så fick jag inte reda på att dom var tillsammans förns vi satt vid köksbordet och åt middag. Alla fyra. Dom hade smusslat medans jag var hos mamma, fast det gör man väl.

Redan då tänkte jag inte efter innan jag öppnade min käft, fast inte den här gången. Den här gången hade jag suttit och och tänkt att jag hatade henne. Jag hatade henne så mycket. Förmodligen ganska mycket för att hon tog min pappa. Min pappa som jag sovit i samma säng med sen jag föddes. Min pappa som bara var min pappa. Men mest av allt, för att jag såg vad hon gick för. Det låter konstigt, men jag fattade.

Jag bad henne åka till Tyskland och stanna där. Aldrig på något främlingsfientligt sätt, utan jag ville bara inte ha henne där. Och Tyskland var väl längst bort av allt jag visste just då.

Köksbordet vart tyst. T.o.m hennes då, skitjobbiga dotter var tyst. Hon som aldrig var tyst. Pappa reste sig upp, drog in mig i mitt rum, utan middag. För så säger man ju faktiskt inte. Det tycker inte jag heller. Men hade han vetat då att jag förstod, så hade han nog kanske inte gjort detsamma.

Jag fick lov att säga förlåt när hon skulle gå, men hon bara stod där i hallen. Jag såg hur hon njöt inombords av att jag stod och grät. Att pappa hade tagit hennes parti framför mitt. Allt det där såg jag.

Jag har alltid tänkt på min pappa som en man med smak. En man som aldrig någonsin har känt desperation. Som är stark ensam och väntar tills han ser henne, och hon är perfekt. Och just därför blev jag chockad när jag ser en storbyggd, liten varelse med grova drag i ansiktet, sönderblonderat hår och skinnimitationsbyxor. Ni vet såna där platåpjux som Spice Girls hade? Såna bar hon långt in på 2000-talet. Tröjor med avkapade ärmar med glittriga tryck av tigrar och pantrar. Det bara skrek white trash.

Åren gick, och jag spenderade mycket av min tid hemma hos mamma. Jag ville inte se fanskapet. Dom skaffade barn några år senare, som jag såklart aldrig kan säga var fel, eller ett misstag. Men dom barnen fick jag aldrig någon bra relation med. Jag fick inte pussa dom, eller bära speciellt mycket. Det fick bara hennes dotter göra. Och hon gjorde mig ständigt påmind om att dom gillade hennes dotter mer.

Jag tänker inte skriva ner allt hon har gjort. Dels för att jag inte kommer ihåg allt och dels för att det inte spelar någon roll. Det som spelar roll är hur jag känner, än idag, nio år efter att dom separerade. Om hur hon gick från min pappa direkt i en annan relation, hade hus-twist som hon förlorade och fick flytta in hos min pappa. Så idag bor hon där. Den värsta människan jag vet, som jag inte skulle ens skänka en tanke åt om jag såg henne på gatan.

Det var som att alla sår jag har sytt igenom från den tiden bara sprättades upp. Och jag kände det en femåring känner. Samma omogna känslor som man knappt kan sätta ord på i den åldern.

Jag är så besviken på min pappa och var helt hysterisk när jag fick reda på det. Det var som att han upprepade samma svek igen, och jag litar inte en sekund på honom när det kommer till henne. Hon är så jävla manipulativ och dubbel att hon kan lura till sig vad som helst.

Och jag kanske ska påpeka att hennes dotter inte är den jobbigaste ungen på dagis längre. Hon växte upp till en vacker ung kvinna som inte är en pain in the ass längre.

MISS FATTY

Lite som en kastrull i bakhuvudet

Det slog mig nyss att jag är gravid. Alltså, gravid med ett liv. Jag har vetat det ett bra tag nu och har väl tänkt på det alldeles för mycket ur ett biologiskt perspektiv. Något naturligt som händer i kroppen, som händer de flesta och mer än så är det inte.

Kort efter slog det mig att jag är ensam. Inte ensam utan pappa till barnet eller stöttande vänner och familj, utan ensam i det här. Jag känner ingen som går igenom samma sak som mig nu, och vem fan ska jag spendera hela min mammaledighet med? Vem ska jag shoppa babykläder med och prata bebisutveckling dagarna i ända? Vems barn ska mitt barn tävla med?

På MVC så glor alla i väntrummet. Tokstirrar. De som sitter där är typ 30-40 plus, ser ganska gråa och tråkiga ut och har förmodligen gjort det här 45 gånger tidigare. Kan de inte vara schyssta nog att inte glo när jag redan känner mig helt bortkommen där? Och jag är inte 16, inte 17, inte 18 och ingenting under 20. 21 när jag får mitt barn. Vilket är alldeles utmärkt.

För att bara klargöra hur jag känner för det här om man puttar undan det faktum att jag är helt förtvivlad emellanåt så är jag lycklig. Jag och Mattis är skitlyckliga, och alla runt omkring oss. Ingen är något annat än lycklig eller glada för våran skull, och det är en så behaglig känsla.

Det känns lite som att jag har gått på provtid tills nu. Att mitt liv kommer att börja på riktigt. Att jag hellre är hemma med familjen än med vänner, det är väl ingen nyhet. Och att jag ska få bilda min egen, känns ofattbart.

Vi vill det här och vi väntar och längtar. Men stundvis så känner jag att jag behöver någon som vet och förstår.

Konsten att leva

är inte bara för mig att existera. Att äta, sova, skita och allt annat vi behöver för att ÖVERleva. Leva för mig är när man känner sig levande för att man ägnar sig åt sånt som får en att må bra. Sånt som gör livet värt att leva och sånt som får en att vilja gå upp på morgonen. Livskvalité.

Mina mornar då jag känner att jag vill gå upp för att jag har något att se fram emot är färre än de jag känner att jag kan sova bort hela dagen, igen. Jag vet inte om jag är en jävligt kräsen människa eller om det är alla andra som är grymt lättroade. Jag känner väldigt sällan för att gå ut att träffa människor eftersom jag känner att det är så fruktansvärt få som tillför mig något. Jag är trött på människor som bara snackar på om sitt och som har problem som för mig aldrig hade kunnat vara problem. SÅ jävla inne i sitt egna. Jag sitter inte och bitchar om att alla är idioter, för jag har några som jag ser upp till och verkligen älskar att spendera tid med. Som ger mig mentalt utbyte och tillför mig något som jag inte sett eller hört 97294204 gånger innan.

Det slog mig att om jag fortsätter vara kräsen och har så jävla högt krav på allt så kommer mina mornar fortsätta vara stört omotiverande. Fast och andra sidan har jag försökt att vara tillfreds med att de flesta människor är bölder i röven och jävligt självupptagna och det gör mer ont att sitta och lyssna på deras irrelevanta jävla tjat än att sitta här hemma i mitt vakuum och ta mig ut när det verkligen är något jag vill göra.

Nu känner jag mig nästan lika självupptagen och vidrig som dom. Livet är inte lätt när det är svårt.