Lite som en kastrull i bakhuvudet

Det slog mig nyss att jag är gravid. Alltså, gravid med ett liv. Jag har vetat det ett bra tag nu och har väl tänkt på det alldeles för mycket ur ett biologiskt perspektiv. Något naturligt som händer i kroppen, som händer de flesta och mer än så är det inte.

Kort efter slog det mig att jag är ensam. Inte ensam utan pappa till barnet eller stöttande vänner och familj, utan ensam i det här. Jag känner ingen som går igenom samma sak som mig nu, och vem fan ska jag spendera hela min mammaledighet med? Vem ska jag shoppa babykläder med och prata bebisutveckling dagarna i ända? Vems barn ska mitt barn tävla med?

På MVC så glor alla i väntrummet. Tokstirrar. De som sitter där är typ 30-40 plus, ser ganska gråa och tråkiga ut och har förmodligen gjort det här 45 gånger tidigare. Kan de inte vara schyssta nog att inte glo när jag redan känner mig helt bortkommen där? Och jag är inte 16, inte 17, inte 18 och ingenting under 20. 21 när jag får mitt barn. Vilket är alldeles utmärkt.

För att bara klargöra hur jag känner för det här om man puttar undan det faktum att jag är helt förtvivlad emellanåt så är jag lycklig. Jag och Mattis är skitlyckliga, och alla runt omkring oss. Ingen är något annat än lycklig eller glada för våran skull, och det är en så behaglig känsla.

Det känns lite som att jag har gått på provtid tills nu. Att mitt liv kommer att börja på riktigt. Att jag hellre är hemma med familjen än med vänner, det är väl ingen nyhet. Och att jag ska få bilda min egen, känns ofattbart.

Vi vill det här och vi väntar och längtar. Men stundvis så känner jag att jag behöver någon som vet och förstår.