Anger managment pt.2

Fortsättning på tidgare inlägg om mitt egenutformade anger managment-program.

Saker som gör mig lycklig, och alldeles varm:

1. Att Mattis inte bara är min sambo, pojkvän och fadern till mitt barn utan också min bästa vän. Att även när den där förälskelsen man lever på i början av ett förhållande bleknar av, så blir det aldrig tråkigt eller grått för vi har så jävla roligt tillsammans. Det går inte en dag utan att någon utav oss brister i skratt.

2. Att mina älskade vänner har lärt sig att ta distans till mina graviditetshormoner och verkar inte lägga någon större vikt på att jag är en renodlad bitch emellanåt.

3. Att det finns ett mysigt motionsspår här, som är jättevackert på sommaren.

4. Att jag förhoppningsvis får min hund snart.

5. Att jag kände vad jag tror är en spark igår (?). Och natten till igår så drömde jag att jag fick en dotter, och jag älskade henne så totalt. Direkt när jag såg henne. Det var en helt sjuk känsla. Så undra om jag får ett litet flickebarn?

Att behöva stå till försvars för sina känslor

Idag fick jag ett mail. Ett mail där jag tydligen har varit elak och sårat folk i ett inlägg jag har skrivit. Ett mail där jag har blivit ombedd att hålla mina tankar och känslor för mig själv. Och det får mig att tänka.

Om jag någonsin har gett intryck av att vara en person som lever i det tysta, så smärtar det mig. Om jag någonsin har gett intryck av att inte säga vad jag tycker och tänker, så känns det precis lika förjävligt.

Jag tänker och tycker precis vad jag vill. Jag tänker aldrig någonsin stå till försvars för vad jag känner. Och jag tänker framförallt inte vara tyst. Faktum är att jag blev påmind om hur rätt jag har till att uttrycka mig, i min egen blogg, som inte är påtvingad någon. Det är ingen veckotidning som dimper ner i brevlådan.

Och jag skiter fullständigt i vem som blir stött, för det här är faktiskt min blogg med mina tankar ur mitt perspektiv.

Anger managment - Dagens crap.

Eftersom att jag är förbannad mest hela tiden över sjuttiotusenfemtiotvå grejer så tänkte jag köra ett egetutformat Anger managment-program. Och för att jag inte bara ska sitta och spotta ner massa jobbiga grejer så tänkte jag skriva saker jag faktiskt tycker är bra och roligt i det här livet. Den listan kommer att ta betydligt längre tid.

Saker som jag är skitförbannad över right this moment:

1. Att grannen rastar sin hund utanför porten. Precis utanför. Och att någon annan i porten river ner lappen när någon påpekar väldigt försiktigt och ganska snällt att det inte är så kul att kliva ut i det där. Eller ens se det ö.h.t.

2. Att samhället inte riktigt har vågat att trycka ner fetma i samma kategori som missbruk. Att det finns öar dit du kan åka, om du är sjukligt fet för att vara fet med andra människor. Vi fixar inte öar och all you can eat buffés för heroinister. Varför? För att det inte är ett friskt beteende, och skadar dig. Jag säger inte att det är fel på personen, eller utseendet hos en fet person. Utan beteendet är sjukligt Väldigt sjukligt.

3. Att de flesta myndigheter inte har personal som är kompetent nog att svara på fler än en fråga per mail. Trycker du ner fem frågor i ett och samma mail får du med största sannolikhet bara svar på en fråga.

4. Att Mattis inte har tagit tag i att det ligger kablar över hela jävla lägenheten och åt upp det sista brödet i morse.

5. Att människor som är jävligt labila eller av någon annan anledning inte kan ta hand om någon annan än sig själv skaffar djur.

Min enda fiende.

De flesta som känner mig, eller är småbekant med mig tvivlar nog inte en sekund på att jag har fiender upp över öronen. Människor jag bara avskyr eller som avskyr mig, av olika anledningar. Turns out; Jag är ganska jävla snäll. För jag har bara en fiende. Jag hatar bara en människa.

Det låter nästan lite töntigt och nästan klyschigt när jag säger att den här personen är min pappas ex. Min pappas enda ex, förutom min mor, som jag vet om det vill säga.

Jag kommer ihåg henne långt innan dom var tillsammans. Hon var mamma till den jobbigaste ungen på hela dagis. Men hon verkade så snäll. Nästan sådär överdrivet snäll och hälsade alltid. Jag vet inte om det var den tyska brytningen eller att jag helt enkelt inte hade listat ut hur man ser rakt igenom människor at the time, men jag hade aldrig kunnat gissa vilken typ av människa hon var då.

Eftersom att jag bara var fem år, eller så, så fick jag inte reda på att dom var tillsammans förns vi satt vid köksbordet och åt middag. Alla fyra. Dom hade smusslat medans jag var hos mamma, fast det gör man väl.

Redan då tänkte jag inte efter innan jag öppnade min käft, fast inte den här gången. Den här gången hade jag suttit och och tänkt att jag hatade henne. Jag hatade henne så mycket. Förmodligen ganska mycket för att hon tog min pappa. Min pappa som jag sovit i samma säng med sen jag föddes. Min pappa som bara var min pappa. Men mest av allt, för att jag såg vad hon gick för. Det låter konstigt, men jag fattade.

Jag bad henne åka till Tyskland och stanna där. Aldrig på något främlingsfientligt sätt, utan jag ville bara inte ha henne där. Och Tyskland var väl längst bort av allt jag visste just då.

Köksbordet vart tyst. T.o.m hennes då, skitjobbiga dotter var tyst. Hon som aldrig var tyst. Pappa reste sig upp, drog in mig i mitt rum, utan middag. För så säger man ju faktiskt inte. Det tycker inte jag heller. Men hade han vetat då att jag förstod, så hade han nog kanske inte gjort detsamma.

Jag fick lov att säga förlåt när hon skulle gå, men hon bara stod där i hallen. Jag såg hur hon njöt inombords av att jag stod och grät. Att pappa hade tagit hennes parti framför mitt. Allt det där såg jag.

Jag har alltid tänkt på min pappa som en man med smak. En man som aldrig någonsin har känt desperation. Som är stark ensam och väntar tills han ser henne, och hon är perfekt. Och just därför blev jag chockad när jag ser en storbyggd, liten varelse med grova drag i ansiktet, sönderblonderat hår och skinnimitationsbyxor. Ni vet såna där platåpjux som Spice Girls hade? Såna bar hon långt in på 2000-talet. Tröjor med avkapade ärmar med glittriga tryck av tigrar och pantrar. Det bara skrek white trash.

Åren gick, och jag spenderade mycket av min tid hemma hos mamma. Jag ville inte se fanskapet. Dom skaffade barn några år senare, som jag såklart aldrig kan säga var fel, eller ett misstag. Men dom barnen fick jag aldrig någon bra relation med. Jag fick inte pussa dom, eller bära speciellt mycket. Det fick bara hennes dotter göra. Och hon gjorde mig ständigt påmind om att dom gillade hennes dotter mer.

Jag tänker inte skriva ner allt hon har gjort. Dels för att jag inte kommer ihåg allt och dels för att det inte spelar någon roll. Det som spelar roll är hur jag känner, än idag, nio år efter att dom separerade. Om hur hon gick från min pappa direkt i en annan relation, hade hus-twist som hon förlorade och fick flytta in hos min pappa. Så idag bor hon där. Den värsta människan jag vet, som jag inte skulle ens skänka en tanke åt om jag såg henne på gatan.

Det var som att alla sår jag har sytt igenom från den tiden bara sprättades upp. Och jag kände det en femåring känner. Samma omogna känslor som man knappt kan sätta ord på i den åldern.

Jag är så besviken på min pappa och var helt hysterisk när jag fick reda på det. Det var som att han upprepade samma svek igen, och jag litar inte en sekund på honom när det kommer till henne. Hon är så jävla manipulativ och dubbel att hon kan lura till sig vad som helst.

Och jag kanske ska påpeka att hennes dotter inte är den jobbigaste ungen på dagis längre. Hon växte upp till en vacker ung kvinna som inte är en pain in the ass längre.