Min enda fiende.

De flesta som känner mig, eller är småbekant med mig tvivlar nog inte en sekund på att jag har fiender upp över öronen. Människor jag bara avskyr eller som avskyr mig, av olika anledningar. Turns out; Jag är ganska jävla snäll. För jag har bara en fiende. Jag hatar bara en människa.

Det låter nästan lite töntigt och nästan klyschigt när jag säger att den här personen är min pappas ex. Min pappas enda ex, förutom min mor, som jag vet om det vill säga.

Jag kommer ihåg henne långt innan dom var tillsammans. Hon var mamma till den jobbigaste ungen på hela dagis. Men hon verkade så snäll. Nästan sådär överdrivet snäll och hälsade alltid. Jag vet inte om det var den tyska brytningen eller att jag helt enkelt inte hade listat ut hur man ser rakt igenom människor at the time, men jag hade aldrig kunnat gissa vilken typ av människa hon var då.

Eftersom att jag bara var fem år, eller så, så fick jag inte reda på att dom var tillsammans förns vi satt vid köksbordet och åt middag. Alla fyra. Dom hade smusslat medans jag var hos mamma, fast det gör man väl.

Redan då tänkte jag inte efter innan jag öppnade min käft, fast inte den här gången. Den här gången hade jag suttit och och tänkt att jag hatade henne. Jag hatade henne så mycket. Förmodligen ganska mycket för att hon tog min pappa. Min pappa som jag sovit i samma säng med sen jag föddes. Min pappa som bara var min pappa. Men mest av allt, för att jag såg vad hon gick för. Det låter konstigt, men jag fattade.

Jag bad henne åka till Tyskland och stanna där. Aldrig på något främlingsfientligt sätt, utan jag ville bara inte ha henne där. Och Tyskland var väl längst bort av allt jag visste just då.

Köksbordet vart tyst. T.o.m hennes då, skitjobbiga dotter var tyst. Hon som aldrig var tyst. Pappa reste sig upp, drog in mig i mitt rum, utan middag. För så säger man ju faktiskt inte. Det tycker inte jag heller. Men hade han vetat då att jag förstod, så hade han nog kanske inte gjort detsamma.

Jag fick lov att säga förlåt när hon skulle gå, men hon bara stod där i hallen. Jag såg hur hon njöt inombords av att jag stod och grät. Att pappa hade tagit hennes parti framför mitt. Allt det där såg jag.

Jag har alltid tänkt på min pappa som en man med smak. En man som aldrig någonsin har känt desperation. Som är stark ensam och väntar tills han ser henne, och hon är perfekt. Och just därför blev jag chockad när jag ser en storbyggd, liten varelse med grova drag i ansiktet, sönderblonderat hår och skinnimitationsbyxor. Ni vet såna där platåpjux som Spice Girls hade? Såna bar hon långt in på 2000-talet. Tröjor med avkapade ärmar med glittriga tryck av tigrar och pantrar. Det bara skrek white trash.

Åren gick, och jag spenderade mycket av min tid hemma hos mamma. Jag ville inte se fanskapet. Dom skaffade barn några år senare, som jag såklart aldrig kan säga var fel, eller ett misstag. Men dom barnen fick jag aldrig någon bra relation med. Jag fick inte pussa dom, eller bära speciellt mycket. Det fick bara hennes dotter göra. Och hon gjorde mig ständigt påmind om att dom gillade hennes dotter mer.

Jag tänker inte skriva ner allt hon har gjort. Dels för att jag inte kommer ihåg allt och dels för att det inte spelar någon roll. Det som spelar roll är hur jag känner, än idag, nio år efter att dom separerade. Om hur hon gick från min pappa direkt i en annan relation, hade hus-twist som hon förlorade och fick flytta in hos min pappa. Så idag bor hon där. Den värsta människan jag vet, som jag inte skulle ens skänka en tanke åt om jag såg henne på gatan.

Det var som att alla sår jag har sytt igenom från den tiden bara sprättades upp. Och jag kände det en femåring känner. Samma omogna känslor som man knappt kan sätta ord på i den åldern.

Jag är så besviken på min pappa och var helt hysterisk när jag fick reda på det. Det var som att han upprepade samma svek igen, och jag litar inte en sekund på honom när det kommer till henne. Hon är så jävla manipulativ och dubbel att hon kan lura till sig vad som helst.

Och jag kanske ska påpeka att hennes dotter inte är den jobbigaste ungen på dagis längre. Hon växte upp till en vacker ung kvinna som inte är en pain in the ass längre.