Konsten att leva

är inte bara för mig att existera. Att äta, sova, skita och allt annat vi behöver för att ÖVERleva. Leva för mig är när man känner sig levande för att man ägnar sig åt sånt som får en att må bra. Sånt som gör livet värt att leva och sånt som får en att vilja gå upp på morgonen. Livskvalité.

Mina mornar då jag känner att jag vill gå upp för att jag har något att se fram emot är färre än de jag känner att jag kan sova bort hela dagen, igen. Jag vet inte om jag är en jävligt kräsen människa eller om det är alla andra som är grymt lättroade. Jag känner väldigt sällan för att gå ut att träffa människor eftersom jag känner att det är så fruktansvärt få som tillför mig något. Jag är trött på människor som bara snackar på om sitt och som har problem som för mig aldrig hade kunnat vara problem. SÅ jävla inne i sitt egna. Jag sitter inte och bitchar om att alla är idioter, för jag har några som jag ser upp till och verkligen älskar att spendera tid med. Som ger mig mentalt utbyte och tillför mig något som jag inte sett eller hört 97294204 gånger innan.

Det slog mig att om jag fortsätter vara kräsen och har så jävla högt krav på allt så kommer mina mornar fortsätta vara stört omotiverande. Fast och andra sidan har jag försökt att vara tillfreds med att de flesta människor är bölder i röven och jävligt självupptagna och det gör mer ont att sitta och lyssna på deras irrelevanta jävla tjat än att sitta här hemma i mitt vakuum och ta mig ut när det verkligen är något jag vill göra.

Nu känner jag mig nästan lika självupptagen och vidrig som dom. Livet är inte lätt när det är svårt.